270
Den tarvlige karlen avbröt mig och sade, att det där var osanning. Han skulle just berätta hur jag utan att säga ett ord rusat på och anfallit honom, då från rätten ljöd ett:
»Tig, karl! För bort honom och ge honom några rapp för att lära honom att en annan gång bete sig på annat sätt mot en adelsmans tjänare. Gå!»
Därefter bad rätten mig om förlåtelse och hoppades att jag icke skulle underlåta att säga hans nåd, att det ingalunda var rättens fel att jag blivit så behandlad. Jag sade, att jag nog skulle förklara saken och så tog jag avsked — tog avsked i lagom tid, ty han började fråga mig varför jag inte redogjorde för dessa fakta i samma stund jag blev häktad. Jag sade, att det skulle jag ha gjort, om jag kommit att tänka på dem — och det var sant — men att den där karlen dunkat på mig till den grad, att jag blivit alldeles virrig — och så vidare, och alltjämt mumlande gick jag min väg.
Jag väntade inte på frukost. Jag lät inte gräset växa under mina fötter. Snart var jag tillbaka vid slavkvarteret. Tomt hus — alla voro borta! Det vill säga alla utom en — slavhandlaren. Han låg där, slagen till mos, och runt omkring honom syntes bevisen på ett rysligt uppträde. På en kärra utanför porten stod en grovt tillyxad likkista och arbetare, understödda av polisen, beredde väg genom den gapande folkmassan för att bära in kistan.
Jag vände mig till en man som tycktes ha en så underordnad ställning i livet att han kunde nedlåta sig till att tala vid en så sluskigt klädd person som mig, och han berättade följande:
»Här voro sexton slavar. De reste sig under natten mot sin herre och du ser hur det slutade.»
»Ja, men hur började det?»
»Det fanns inga andra vittnen än slavarna. De sade, att den dyrbaraste av dem alla hade frigjorts från sina bojor och undkommit på något sällsamt sätt — troligen genom trolleri, ty han hade inte haft någon nyckel och låsen voro varken sönderbrutna eller på något sätt skadade. När slavhandlaren upptäckte sin förlust, blev han alldeles förtvivlad och störtade med sin grova käpp mot slavarna
