som gjorde motstånd, knäckte hans rygg och gåvo honom andra skador, som snart ändade hans liv.»
»Det var förskräckligt. Det kommer att stå slavarna hårt vid rannsakningen.»
»Den är redan över.»
»Är den över?»
»Tror ni de skulle dröja en vecka med den, då saken är så enkel? Det tog knappast en halv kvarts timme.»
»Jag förstår inte hur de på så kort tid kunde få klart för sig vilka de brottsliga voro.»
»Vilka de voro? Sådana enskildheter befatta de sig inte med. De dömde dem i kår. Känner ni inte lagen? — lagen, som romarna påstås ha lämnat efter sig här, när de gåvo sig av och som säger, att om en slav dödar sin herre skola alla den herrens slavar dö för det.»
»Sant. Jag hade glömt det. Och när skola de dö?»
»Troligen inom tjugufyra timmar, fastän somliga påstå, att de komma att vänta ett par dagar till för att se om de inte kunna få tag på den saknade.»
Den saknade. Jag kände det litet kusligt.
»Är det troligt, att de finna honom?»
»Innan dagen är slut? Ja. De söka honom överallt. De stå vid stadsportarna jämte vissa av slavarna, som skola peka ut honom om han kommer, och ingen får lämna staden utan att först förhöras.»
»Går det an att få se huset där slavarna äro instängda?»
»Utsidan av det kan ni få se och insidan har ni nog inte lust att se.»
Jag tecknade mig fängelsets adress till minnes och gick helt lugnt från stället. I första klädstånd jag kom till, beläget vid en bakgata, skaffade jag mig en grov dräkt, passande för en simpel sjöman, som skulle anträda en resa till arktiska regioner, samt band väl om huvudet under förevändning av tandvärk. På så sätt dolde jag mina värsta skråmor och blåmärken. Det var en verklig förklädnad. Jag var mig inte det minsta lik. Jag spanade nu efter telegrafledningen, fann den och följde den till dess utgångspunkt. Det var ett litet rum över en slaktarbod — vilket tydde på att här icke telegraferades särdeles mycket.
