kom sanningen. För ögonblicket kunde jag inte tänka ut någonting. Men så fick jag en idé och meddelade honom den genast:
»Skicka hit fem hundra utvalda riddare, anförda av Lancelot och skicka dem tvärt. Låt dem tåga in genom sydvästra porten och spana efter en man med en vit bindel om högra armen.»
Svaret lät icke vänta på sig:
»De rida härifrån om en halvtimme.»
»Det är bra, Clarence. Säg nu denne unge telegrafist att jag är en vän till er och att han måste vara försiktig och ingenting säga om mitt besök här.»
Nu började apparaten tala till den unge mannen och jag skyndade bort. Jag började räkna. Om en halvtimme skulle klockan vara nio. Riddare och hästar i tunga rustningar kunde icke färdas fort. Dessa skulle nog skynda så mycket de kunde, och då nu väglaget var gott och det varken fanns snö eller smuts skulle de nog hinna sju mil i timmen. Ett par gånger måste de byta hästar och komma fram vid sextiden eller något senare; och då vore det än dager. De skulle se den vita bindeln på min högra arm och jag skulle taga befälet. Vi skulle omringa det där fängelset och skaffa ut kungen i en hast. Det hela skulle bli ganska anslående och pittoreskt, ehuru jag hade föredragit middagstiden, då anblicken varit än mera dramatisk.
För att få flera strängar till min båge ansåg jag mig böra söka upp några av de personer jag känt igen och presentera mig för dem. Det skulle rädda oss ur klämman, riddarna förutan. Men jag måste gå varligt till väga, ty det var ett riskabelt företag. Jag måste förse mig med präktiga dräkter och det gick inte för sig att göra det i alltför hastigt tempo. Nej, det måste ske så småningom, jag måste köpa den ena kostymen efter den andra i bodar som det var långt emellan, och med varje ombyte måste plaggen bli finare och finare tills jag nått upp till silke och sammet och mognat för min plan. Och nu skulle jag börja.
Men vilken otur! Då jag vände om närmaste gathörn, stötte jag på en av våra slavar, som strök omkring
