Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/280

Den här sidan har korrekturlästs

276

»Men nu har ni ändrat åsikt — är det så ni menar?»

»Just så. Jag trodde det bara då, nu vet jag det.»

Jag kunde inte låta bli att helt sarkastiskt säga:

»Så nedlåt er då, ni lagens högvisa tjänare, till att säga oss vad ni vet.»

»Att ni komma att bli hängda i dag frampå eftermiddagen. Det skottet träffade! Stöd er mot mig!»

Jag behövde verkligen någon att stödja mig mot. Mina riddare skulle inte hinna hit i tid. De skulle komma hela tre timmar för sent. Ingenting i världen kunde rädda Englands kung och inte mig heller, vilket var än sorgligare. Sorgligare, inte bara för mig utan för nationen — den enda nation i världen, som stod färdig för en blomstrande civilisation. Jag mådde illa. Jag sade ingenting, det var ingenting mer att säg. Jag förstod vad mannen menade. Han menade, att då den saknade slaven återfunnits, skulle dröjsmålet upphävas och avrättningen försiggå redan i dag. Den saknade slaven var återfunnen, alltså —




TRETTIOÅTTONDE KAPITLET.
Sir Lancelot åtföljd av riddare kommer oss till undsättning.

Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen. Scenen var strax utanför Londons murar. En sval, angenäm, härlig dag med strålande sol — en dag som kommer en att önska att leva, icke att dö. Folkmassan var ofantlig och mycket omfattande. Och ändå hade ingen av oss stackars satar en enda vän i den. Det låg någonting smärtsamt i den tanken, hur man än betraktade den. Där sutto vi på vår höga schavott, ett mål för alla dessa fienders hat och hån. Man hade gjort oss till ett frispektakel. Man hade uppfört en storartad estrad för adeln och de förnäma och dessa hade fulltaligt infunnit sig tillika med sina damer. Vi kände igen många av dem.