visst inte gjort, och inte var det för att den andra i ordningen av rikets officiella personer var en av de stridande. Nej, alla de där omständigheterna voro ganska vardagliga. Och likväl fanns det skäl i överflöd för det utomordentliga intresse, som den stundande tvekampen framkallat. Det egentliga skälet var att hela nationen visste, att detta icke skulle bli en duell mellan två vanliga människor utan mellan två mäktiga trollkarlar; en duell där icke musklerna utan anden gjorde sig gällande, icke den mänskliga färdigheten utan den övermänskliga konsten och listen, en avgörande kamp om överväldet mellan tidevarvets båda förnämsta häxmästare. Man hade klart för sig, att de mest häpnadsväckande bedrifter av de allra ryktbaraste riddare alls icke kunde jämföras med ett skådespel likt detta; de voro en barnlek, ställda i kontrast mot denna hemlighetsfulla och gripande tvekamp mellan gudar. Ja, hela världen visste, att här var det egentligen fråga om en duell mellan Merlin och mig, en mätning mellan hans magiska förmåga och min. Det var känt, att Merlin sysslat hela dagar och nätter med att åt sir Sagramors vapen och rustning förläna övernaturliga egenskaper för angrepp och försvar och att han åt honom av luftens andar förvärvat en lätt slöja, som skulle göra honom osynlig för sin motståndare ehuru fortfarande synlig för andra människor. Emot sir Sagramor, så väpnad och skyddad, kunde tusen riddare icke förmå någonting; emot honom voro alla kända trollformler maktlösa. Dessa fakta voro tillförlitliga. Beträffande dem fanns det intet tvivel, ingen anledning till tvivel. Blott en fråga återstod: kunde det finnas andra trollformler, okända för Merlin, som kunde göra sir Sagramors slöja genomskinlig för mig och hans förtrollade rustning åtkomlig, honom själv sårbar för mina vapen? Detta var just vad som skulle avgöras på arenan. Dessförinnan måste världen sväva i ovisshet.
Världen ansåg följaktligen att här stod mycket på spel och däri hade världen rätt, men vad som stod på spel var icke det som den tänkt sig. Nej, någonting vida mera betydelsefullt berodde på det tärningskastet. Det gällde det vandrande ridderskapets vara
