svansen på en hund, som han sedan släppte lös. Alldeles vild av förfäran rusade hunden omkring i salen, eftersatt av alla de andra hundarna, som skällande stötte omkull och slogo sönder allt som kom i vägen för dem, ställande till den värsta villervalla -och ett bedövande skrän och buller. Åt detta skrattade alla de tillstädesvarande, såväl män som kvinnör, tills tårarna runno och några riddare föllo av stolarna och rullade sig på golvet i sin förtjusning. De voro alldeles som barnungar. Sir Dinadan var så stolt över sin bedrift, att han inte kunde låta bli att ända till leda upprepa hur den odödliga idén uppstått hos honom och — som fallet är med humorister av hans skrot och korn — skrattade han åt sin kvickhet långt efter sedan alla de andra hade upphört. Han var så i tagen att han till sist höll ett tal — naturligtvis ett humoristiskt tal. Aldrig tror jag mig ha hört så många gamla utnötta kvickheter i samma ramsa. Han var värre än barderna, värre än Pelle Jöns på cirkus. Det låg någonting obegripligt sorgligt i att trettonhundra år innan jag var född sitta här och återigen lyssna till gamla malätna vitsar, som kommit mig att kikna av skratt då jag var pojke, tretton hundra år efteråt. Det nästan övertygade mig om att det finns ingenting nytt under solen. Alla skrattade åt dessa antikviteter — men det göra de ju alltid — det hade jag märkt många hundra år senare. Den enda som inte skrattade var spektakelmakaren — jag menar pojken. Nej, han bara gjorde narr av det — det fanns ingenting, som han ej gjorde narr av. Han påstod, att de flesta av sir Dinadans kvickheter voro murkna och de övriga förstenade. »Förstenade» tyckte jag var ett bra ord, enär det var min övertygelse att enda rätta sättet att klassificera några av dessa kvickheter var att införa dem i geologiska perioder. Men den lilla lyckade idén begrep inte pojken, ty geologien var då icke uppfunnen än. Jag antecknade emellertid min anmärkning och räknade på att, om jag fick leva, kunna uppfostra allmänheten till att fatta den. Inte skall man kasta bort vad som i sig själv är gott, bara för att marknaden ännu icke är mogen för det.
Nu reste sig sir Kay och började brassa på sin histo-
