»Han är således vapenlös», sade kungen. »Sir Sagramor, ni beviljar honom tillstånd att låna ett vapen.»
»Och jag skall låna honom ett!» sade ser Lancelot och linkade fram. »Han är en riddare så tapper som någon nu levande, och därför skall han ha mitt vapen.»
Han förde handen till sidan för att draga sitt svärd, men sir Sagramor sade:
»Håll, det får icke ske. Han skall strida med sina egna vapen. Det var hans företrädesrätt att välja dem och och taga dem med sig. Om han begått ett misstag, så vilar skulden över hans huvud.»
»Riddare», sade kungen, »du missledes av din vrede. Den förvirrar ditt förstånd. Skulle du vilja döda en naken man?»
»Gör han det, skall han stånda ansvar inför mig», sade sir Lancelot.
»Jag står till svars för vilken mansperson som önskar det», genmälde sir Sagramor med hetta.
Merlin, som gnuggade händerna och log sitt allra gemenaste leende av ondskefull tillfredsställelse, inföll nu:
»Väl sagt, mycket väl sagt. Och nu har det talats nog. Må min herre och konung ge signal till striden.»
Kungen nödgades giva med sig. Hornstöten ljöd, vi vände oss ifrån varandra och intogo våra ställningar. Där stodo vi nu hundra alnar från varandra, stela och orörliga som ryttarstatyer. Ock så förblevo vi under ljudlös tystnad minst en minut, under det att alla sågo på oss och ingen rörde sig ur fläcken. Det var som om kungen icke haft hjärta att ge signalen. Till sist lyfte han dock handen, den klara hornstöten ljöd, sir Sagramors långa klinga beskrev en glänsande kurva i luften och det var en ståtlig syn då han kom. Jag satt stilla. Han kom närmare. Jag rörde mig icke. Människorna blevo så uppskakade att de ropade till mig:
»Fly, fly! Rädda dig! Det är ju mord!»
Men jag flyttade mig inte så mycket som en tum förrän den väldige stridsmannen ej var mer än femton steg ifrån mig. Då ryckte jag en dragonrevolver ur mitt hölster, det glänste, smällde till och revolvern var åter i hölstret, innan någon rätt visste vad som hänt.
