288
En häst utan ryttare sprang förbi och sir Sagramor låg stendöd på marken,
Folket som skyndade till förstummades då alla sågo, att livet verkligen flytt utan att man kunde upptäcka någon synlig anledning, ingen yttre skada, intet sår. Ett hål syntes i bröstharnesket, men inte fäste man någon vikt vid en sådan småsak, och som ett kulsår på ett sådant ställe inte förorsakar någon stark blödning, syntes intet blod — det uppsögs av stoppningen under harnesket. Den döda kroppen släpades fram för att kungen och de förnäma herrarna riktigt skulle se den. De voro naturligtvis mycket förvånade. Jag ombads att komma och förklara underverket. Men jag förblev orörlig som en bildstod och sade:
»Om det är en befallning, så kommer jag, men min herre kungen vet, att jag är där stridens lagar bjuda mig att stanna, så länge någon önskar pröva en dust med mig.»
Jag väntade. Ingen utmanade mig. Då sade jag:
»Om det finnes några, som tvivla på att jag segrat på ärligt och redbart sätt, väntar jag inte på att bli utmanad av dem, jag utmanar dem.»
»Ett ridderligt anbud, som väl pryder sin man», sade kungen. »Vem nämner ni först?»
»Jag nämner ingen, jag utmanar alla! Här står jag och uppmanar Englands ridderskap att möta mig — icke en och en utan i massa!»
»Vad för något?» ropade väl tjugu riddare.
»I haven hört utmaningen. Hörsammen den eller jag förklarar er samt och synnerligen fega och besegrade.»
Det där var bara »bluff», ser ni. Vid sådana tillfällen är det inte så dumt att se morsk ut och sätta hundra gånger så mycket som man äger på spel. I fyrtionio fall av femtio är det ingen som svarar på budet utan man får krafsa till sig markerna. Men denna enda gång — ja, det var allt bra förargligt. I ett huj klättrade femhundra riddare upp i sina sadlar och innan jag hann blinka, var hela massan i rörelse och styrde kurs på mig. Jag ryckte båda revolvrarna ur hölstren och började mäta avstånd och beräkna utsikter.
Pang! En sadel tom. Pang! Ännu en. Pang —
