294
förbi den stora hallen på väg till börsen. Han var nu börsens ledare och intog högsätet där, som han köpt av sir Galahad. Börsen utgjordes nämligen av riddarna av Runda bordet och Runda bordet begagnades nu för affärsgöromål. Platserna där voro värda — ja, ni skulle inte tro mig om jag sade det. Sir Lancelot var bear,[1] hade bildat ett corner på ett av de nya affärsområdena och tänkte klämma efter sina motståndare i dag. Men vad betydde det? Han var samme Lancelot som förr och då han tittade in i förbifarten och fick se att hans lilla favorit var sjuk var detta nog. Bulls[2] och bears fingo kämpa ut striden honom förutan, han stannade kvar hos lilla Hallå―Central. Han slängde hjälmen i en vrå och inom en halv minut hade han satt en ny veke på spritlampan för att kitteln snart skulle komma i kokning. Sandy hade nu byggt upp ett filttält över den lilla bädden och allt var i ordning.
Sir Lancelot fick upp ångan, han och jag lade osläkt kalk och karbolsyra i kitteln, tillsatte litet mjölksyra, fyllde kitteln med vatten och stucko in ångröret under filttaket. Allt var nu i god ordning och vi satte oss att vakta. Sandy var så tacksam och kände sig så tröstad att hon stoppade ett par pipor åt oss med pilbark och sumaktobak samt uppmanade oss att röka så mycket vi behagade, det kunde inte komma under filten och hon var van vid rök, ty hon var den första av alla damer i landet som sett någon röka. Man kunde inte tänka sig en bättre bild av trevnad och förnöjsamhet än sir Lancelot i sin präktiga rustning, sittande helt lugnt med sin långa pipa i munnen. Han var en vacker man, en älskvärd man och hade kunnat göra hustru och barn så lyckliga. Men se den Guenever — dock, vad tjänar det till att klaga över vad som är gjort och inte kan hjälpas.
Emellertid höll han, alternerande med mig, vakt i tre hela dagar och nätter tills barnet var utom all fara. Då tog han upp den lilla i sina stora armar och kysste
