Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs

26

riska ångkvarn med mig som bränsle. Det var tid på att jag kände mig allvarsam, och jag gjorde det. Sir Kay berättade hur han träffat mig i ett fjärrliggande land, bebott av barbarer, som alla buro samma löjliga dräkt som jag — en dräkt som tillkommit genom trolleri och som avsåg att skydda sin bärare mot all skada av människohand. Emellertid hade han genom bön upphävt förtrollningens verkan och i en tretimmarsstrid dödat mina tretton riddare och tillfångatagit mig, skonande mitt liv på det att en sådan kuriositet som jag måtte bli förevisad till kungens och hovets häpnad och beundran. Hela tiden utpekade han mig helt ogenerat som »denne vidunderlige jätte», »detta förfärliga skyskrapande monstrum», och alla höllo de helt naivt till godo med denna smörja, utan att skratta eller ens synas märka, att det fanns någon brist på överensstämmelse mellan dessa lögnaktiga beteckningar och mig. Han sade, att jag för att försöka komma ifrån honom med ett enda skutt sprungit upp i toppen på ett två hundra alnar högt träd, men att han jagat ned mig med en sten av en kos storlek, vilken sten nästan krossade alla mina ben, varefter jag måst gå ed på att infinna mig vid kung Arturs hov att där bli dömd. Han slutade med att döma mig att dö klockan tolv på dagen den tjuguförsta och saken rörde honom så föga, att han gäspade innan han nämnde datum.

Då han hunnit slutet var jag i en bedrövlig sinnesstämning, ja, jag hade så litet reda på mig att jag knappt kunde följa med den dispyt som uppstod angående bästa sättet att döda mig. Möjligheten att döda mig betvivlades av några på grund av mina förtrollade kläder. Och ändå hade jag inte på mig annat än en femtondollarskostym, köpt i ett magasin för färdiggjorda kläder. Jag var fortfarande så pass klok att jag kunde lägga märke till följande: många av de uttryck, som på det naturligaste sätt i världen begagnades av denna stora samling av landets förnämsta herrar och damer voro så beskaffade att de skulle kommit en neger att rodna. Att kalla dem plumpa vore alltför milt. Och ändå hade jag läst »Tom Jones» och »Roderick Random» och andra böcker i den vägen och visste, att Englands allra högst stående herrar och