steg in utan tillrop, mina egna hälar åstadkommo det enda förnimbara ljudet och det lät gravlikt nog i de stora tomma gårdarna.
FYRTIOANDRA KAPITLET.
Krig.
Jag fann Clarence ensam i sitt kvarter, försjunken i svårmod, och i stället för det elektriska ljuset hade han gripit till den gamla veklampan. Där satt han nu i skymningens dunkel med alla gardiner fördragna. Då jag kom in, sprang han upp och rusade ivrigt emot mig sägande:
»O, det är värt en biljon milreis att åter få se en levande varelse!»
Man kände igen mig lika lätt som om jag aldrig varit förklädd och man kan väl förstå, att det skrämde mig.
»Fort, säg mig genast vad denna fasansfulla olycka betyder!» sade jag. »Vad har föranlett den.»
»Om inte drottning Guenever funnits, skulle den inte ha kommit så snart, men den hade i alla fall kommit och den hade då skrivits på er räkning. Nu råkade den komma på drottningens.»
»Och sir Lancelots?»
»Alldeles riktigt.»
»Låt höra detaljerna!»
»>Ni håller väl med mig om att det i några år endast varit ett par ögon inom dessa konungariken som ej sett snett på drottningen och sir Lancelot —»
»Ja, kung Arturs.»
»— och endast ett hjärta som ej hyst några misstankar —»
»Ja — kungens. Han har ett hjärta som ej kan tänka illa om en vän.»
»Ja visst, och han hade kunnat vara glad och godtrogen i alla sina dagar, om inte en av era moderna
