»Ni har prövat torpederna?»
»Jag ämnade göra det, men —»
»Men? Det är verkligen ett stort förbiseende att inte underkasta dem —»
»Prov? Jag vet det, men de äro nog bra. Jag lade ut några stycken på landsvägen bortom vårt område och de ha blivit avprovade.»
»Jaså, det förändrar saken. Av vem?»
»Av en kyrklig kommitté.»
»Så vänligt!»
»Ja. Den kom för att befalla oss att svärja kyrkan lydnad. Inte kommo prästerna för att avprova torpederna. De gjorde det av en ren händelse.»
»Avgav kommittén ett utlåtande?»
»Ja, det kan man säga att den gjorde. Det hördes på en mils avstånd.»
»Enhälligt?»
»Ja, så kan det betecknas. Sedan satte jag upp några varningstecken till skydd för andra kommittéer, och några obehöriga ha ej vidare hörts av.»
»Clarence, ni har arbetat oerhört och ni har arbetat väl.»
»Vi hade gott om tid. Det fanns ingen anledning till brådska.»
Vi sutto en stund tysta och tänkte. Men så var mitt beslut fattat och jag sade:
»Ja, allt är i ordning och ingenting felar. Nu vet jag vad jag skall göra.»
»Det vet jag med: sitta och vänta.»
»Nej, min herre, stå upp och slå till.»
»Menar ni vad ni säger?»
»Ja, säkert. Defensiven är inte i min genre, däremot är offensiven det. Det vill säga, när jag har goda kort på hand, två tredjedelar så goda som fiendens. Jaha, vi skola stå upp och slå till. Det är nu vår uppgift.»
»Jag vågar hundra mot ett, att ni har rätt. När börjar föreställningen?»
»Nu. Vi skola utropa republiken.»
»Det kommer onekligen att påskynda sakernas gång.»
»Jag skall få dem att surra, lita på det. England
