ge annan riktning åt en från bergen kommande bäck och bringa den inom vår linje och under vårt förfogande, ledande den så att jag i händelse av behov genast kunde begagna den. De fyrtio männen voro fördelade på två arbetslag, om tjugu man vartdera, och skulle avlösa varandra varannan timme. På tio timmar var arbetet utfört.
Det var skymning nu och jag drog in mina piketer. Den gosse, som haft utkik åt norr, rapporterade ett läger, dock synligt endast genom kikare. Han berättade också, att några riddare letat sig fram åt vårt håll och drivit en del boskap över våra linjer, men att riddarna själva icke kommit oss särdeles nära. Detta var vad jag väntat. De kände sig för, ser ni, de ville veta, om vi åter skulle anlita den där förgörande elden. Kanske skulle de bli djärvare på natten. Jag trodde mig veta vilken plan de skulle tillgripa, emedan det var just vad jag själv skulle ha gjort om jag varit i deras ställe och lika okunnig som de. Jag nämnde det till Clarence.
»Jag tror ni har rätt», sade han. »Det ligger närmast för dem att försöka.»
»Om de göra det», sade jag, »äro de förlorade.»
»Ja visst.»
»De ha i så fall ingen möjlighet att undkomma.»
»Nej, det ha de naturligtvis inte.»
»Det är hemskt, Clarence. Det vore ju stor synd.»
Saken oroade mig till den grad, att jag inte fick någon frid utan bara tänkte på den. För att lugna mitt samvete avfattade jag till sist följande skrivelse till riddarna:
»Till den högvälborne befälhavaren över Englands upproriska ridderskap. I striden förgäves. Vi känna er styrka — om det ordet här kan användas. Vi veta, att I på sin höjd mot oss kunnen uppställa tjugutusen riddare. Därför haven I icke den allra ringaste utsikt till seger. Betänken eder! Vi äro väl rustade, väl befästa och vårt antal uppgår till 54. Femtiofyra vad? Män? Nej, huvuden — de skarpaste i världen, en styrka mot vilken den rent animala kraften ej har mera utsikt att lyckas än havets svallande vågor ha hopp att omintetgöra Englands granitfästen. Vi erbjuda eder en utväg och denna är den sista:
