324
— jag menar döda riddare, som stodo med händerna mot den övre tråden.
En sak tycktes klart bevisad och det var, att vår ström var så stark att den dödade, innan offret hunnit skrika till. Efter en liten stund hörde vi ett dämpat och tungt ljud och i nästa ögonblick gissade vi vad det var. Det var ämnat till en överraskning i massa. Jag viskade till Clarence, att han skulle gå och väcka armén samt tillsäga den att stanna i grottan, avvaktande vidare order. Han kom snart tillbaka och vi stodo vid det inre stängslet och sågo den tysta blixten utföra sitt hemska verk på den svärmande skaran. I detalj urskilde man föga, men han iakttog hur en svart massa staplades upp bakom det andra stängslet. Den ständigt växande högen bestod av döda män! Vårt läger omslöts nu av en fast mur av döda — ett bålverk, ett bröstvärn av lik, skulle man kunna säga. Någonting särdeles hemskt låg i frånvaron av människoröster. Inga maningsrop, inga anskri. Som det varit deras mening att överraska oss, hade dessa män färdats så tyst som möjligt och så fort ett led hunnit så nära målet att det varit lämpligt att höja ett anrop, hade riddarna vidrört den olycksbringande tråden och fallit utan att ge ett ljud ifrån sig.
Nu skickade jag en ström genom tredje stängslet och nästan omedelbart därefter en genom det fjärde och femte, så hastigt fylldes tomrummen. Nu ansåg jag stunden inne för min klimax. Jag trodde, att hela hären gått i vår fälla. I alla händelser var det på tiden att undersöka saken. Jag tryckte följaktligen på en knapp och tände femtio elektriska solar vid randen av vår brant.
Du store, vilken syn! Vi omslötos av tre murar av döda män. Alla de andra inhägnaderna voro så gott som uppfyllda med levande, som försiktigt arbetade sig fram mellan trådarna. Det plötsliga skenet förlamade dessa skaror, ja, så gott som förstenade dem av bestörtning. Jag hade nätt och jämnt ett ögonblick på mig att draga fördel av deras orörlighet och jag lät det icke gå förlorat. Ser ni, i nästa ögonblick skulle de åter kommit
