326
FYRTIOFJÄRDE KAPITLET.
Ett postskriptum av Clarence.
Jag, Clarence, måste skriva det i hans ställe. Han föreslog att vi båda skulle gå och se efter om någon hjälp kunde bibringas de sårade. Jag var mycket emot det förslaget. Jag sade, att om de voro många, kunde vi göra så litet för dem och dessutom vore det oklokt att våga oss ut ibland dem. Men han lät sällan avleda sig från en fattad föresats. Vi avstängde alltså den elektriska strömmen från stängslen, försågo oss med eskort, klättrade över de omslutande murarna av döda riddare och gingo ut på fältet. Den första av de sårade som anropade oss om hjälp satt med ryggen stödd mot en död kamrat. Då Basen böjde sig ned över honom och talade till honom, kände mannen igen Basen och stack honom med en kniv. Den riddaren var sir Meliagraunce, vilket jag upptäckte då jag slet av honom hjälmen. Han kommer ej mer att be om hjälp.
Vi buro Basen till grottan och skötte på bästa sätt om hans sår, som inte var mycket farligt. Härvidlag hade vi hjälp av Merlin, fastän vi inte visste det. Han var förklädd till kvinna och såg ut som en gammal hederlig kära mor. Under denna förklädnad, med brunfläckigt ansikte och slätrakat skinn, hade han några dagar efter sedan Basen blivit sårad kommit till oss och erbjudit sig att bli vår kokerska. Den föregivna kvinnans anhöriga sades ha begivit sig till vissa nya läger, som fienden formerat och själv var hon nära att svälta ihjäl. Basen hade dittills repat sig ganska bra och roat sig med att avsluta sin berättelse.
Vi voro glada att ha fått denna hjälp, ty det var ont om tjänare. Ser ni, vi voro i en fälla — i en fälla som vi själva gillrat. Stannade vi där, skulle våra döda döda oss, och lämnade vi våra förskansningar, voro vi ej längre oövervinneliga. Basen insåg detta och det gjorde vi alla. Om vi kunde begiva oss till något
