Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/331

Den här sidan har korrekturlästs
327

av de där nya lägren och på något sätt kompromissa med fienden — ja visst, men Basen kunde inte göra det och inte jag heller, ty jag var en av de första som insjuknade till följd av den giftiga stank, som de döda spridde omkring sig. Andra insjuknade och åter andra. I morgon —»

I morgon. Nu är den dagen kommen och med den slutet. Vid midnattstid vaknade jag och såg hur den där häxan gjorde besynnerliga strykningar över Basens huvud och ansikte och jag undrade, vad det skulle betyda. Alla utom dynamovakten lågo försänkta i sömn. Intet ljud hördes. Kvinnan upphörde snart med sina hemlighetsfulla tokerier och gick på tå mot dörren.

»Stopp!» ropade jag. »Vad har ni haft för er?»

Hon stannade och sade i en ton av elak tillfredsställelse.

»I voren segrare; I ären besegrade! Dessa andra förgås ― så även I. I skolen alla dö på denna plats — alla utom han. Han sover nu — och skall sova i tretton århundraden. Jag är Merlin!»

Och så överväldigades han till den grad av ett fånigt skratt, att han raglade omkring som en drucken och fick bäst det var tag i en av de elektriska trådarna. Än står han där med gapande mun; det ser ut som om han skrattade än. Jag förmodar, att hans ansikte kommer att bibehålla detta förstenade skratt tills kroppen blir till stoft.

Basen har ej rört på sig — sover som en stock. Vaknar han inte i dag, så förstå vi vad slags sömn det är, och hans kropp skall då bäras till ett ställe i en av grottans avlägsnaste nischer, där ingen skall finna eller vanhelga den. Vad oss andra beträffar — ja, så ha vi kommit överens om att i händelse någon av oss med livet kommer härifrån, skall han här anteckna detta faktum och plikttroget gömma detta manuskript bredvid Basen, vår kära gamla chef, vars tillhörighet det är, vare sig han lever eller är död.

(Slut på manuskriptet.)