Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs

30

sådant, kunna dessa murar störsa samman över oss. O, återtag dem innan det är för sent!»

Detta besynnerliga uppträde ingav mig emellertid en god idé och förde mig in på en ny tankelinje. Om alla här i närheten voro så förskräckta för Merlins föregivna magi som fallet var med Clarence, skulle väl en överlägsen person, sådan som jag, kunna vara så pass skarpsinnig, att han kunde utfundera något sätt att draga fördel av detta sakförhållande. Jag fortfor att tänka och arbeta ut en plan. Och så sade jag:

»Stig upp. Fatta mod, se mig i ögat. Vet ni varför jag skrattade?»

»Nej — men för den heliga jungfruns skull, gör det icke mer!»

»Jag skall säga er varför jag skrattade. Det var för att jag är trollkarl själv.»

»Du!» Gossen ryggade ett steg tillbaka och drog efter andan, ty avslöjandet kom så oväntat; men hans hållning vittnade om en mycket, mycket stor vördnad. Det lade jag genast märke till. Den lät mig förstå, att på det här dårhuset behövde en humbug inte föregås av något rykte. Folk tog honom på orden, ett sådant förutan. Jag tog åter till orda:

»Merlin har jag känt i sjuhundra år och han —»

»Sju hun —»

»Avbryt mig inte. Han har dött och kommit till liv igen tretton gånger och var gång har han uppträtt under ett nytt namn: Smith, Jones, Robinson, Jackson, Peters, Haskins, Merlin — namnförändring var gång han återkommer. Jag var bekant med honom i Egypten för trehundra år sedan, i Indien för femhundra år sedan — han är alltid framme och snokar vart jag än går. Han tröttar alldeles ut mig. Särdeles styv är han inte som trollkarl — kan några av de gamla vanliga konsterna, men han har aldrig kommit över de första grunderna och gör det aldrig heller. För landsorten kan han väl gå an, för en tillfällig representation eller något dylikt, men bevare mig väl, inte är det värt att han ger sig ut för förstklassig, åtminstone inte om en verklig artist finns i närheten. Hör på, Clarence, jag kommer alltid att vara