morgonen nu? Och ändå ser det ut här som vore det mitt i natten. Det är således den tjugonde?»
»Ja, det är den tjugonde.»
»Och i morgon skall jag brännas levande.» Gossen ryste.
»Hur dags?»
»Mitt på dagen.»
»Då skall ni få höra vad ni skall säga.» Jag gjorde en paus och stod en hel minut i imponerande tystnad framför den nedhukade gossen. Och så började jag tala i djup, avmätt, ödesdiger ton, som dramatiskt stegrades till mitt kolossala klimax, vilket jag utslungade på det sublimaste och stoltaste sätt jag någonsin kunnat åstadkomma: »Vänd om och säg kungen, att vid den timmen skall jag insvepa hela jorden i det svartaste midnattsmörker; jag skall utplåna solen så att den aldrig lyser mer. Jordens frukter skola ruttna av brist på ljus och värme och jordens folk skola hungra och dö intill sista man!»
Gossen svimmade, så att jag fick själv bära ut honom. Jag överlämnade honom åt soldaterna och vände därefter om.
SJÄTTE KAPITLET.
Solförmörkelsen.
I tystnaden och mörkret började snart förverkligandet att fullständiga vetskapen. Blotta vetskapen om ett faktum är färglös, men när detta faktum realiseras får det färg. Däruti ligger skillnaden mellan att höra talas om att en man blivit stucken i hjärtat och att se det gjort. I tystnaden och mörkret fick vetskapen om att jag svävade i dödsfara allt djupare och djupare betydelse. Någonting som jag vill kalla förverkligande smög sig tum för tum genom mina ådror och isade mitt blod.
Men naturen har ordnat det så vist, att när kvicksilvret sjunkit till en viss punkt, inträder omslag och människan
