34
kryar till sig igen. Hoppet vaknar och med det glättigheten och då är tillståndet sådant, att man vill försöka att göra någonting för sin välfärd, om det är möjligt. Hos mig kom omslaget helt tvärt. Jag intalade mig att solförmörkelsen helt säkert skulle bli min räddning och till på köpet göra mig till den största mannen i riket. Genast sprang kvicksilvret upp till rörets topp och alla mina bekymmer försvunno. Jag var så glad som någon i världen. Jag längtade till och med efter morgondagen, det skulle bli så härligt att skörda den där triumfen och bli medelpunkten för hela nationens förundran och vördnad. Dessutom skulle det ur affärssynpunkt befrämja min lycka — det visste jag.
Det var dock en omständighet, som fått träda i bakgrunden, nämligen en halv övertygelse att när beskaffenheten av den bebådade olyckan bleve kungjord för dessa vidskepliga människor, skulle den ha en sådan verkan, att de ville kompromissa. Då jag efter en stund hörde steg närma sig, stack åter den tanken fram och jag sade för mig själv: »Säkert är det där kompromissen. Om den är tillfredsställande, antar jag den naturligtvis; är den inte det, så står jag på mig och spelar mina kort på bästa sätt.»
Dörren slogs upp och några beväpnade män visade sig. Anföraren sade:
»Bålet är färdigt. Kom!»
Bålet! All min styrka övergav mig och jag sjönk nästan till marken. Det är svårt att andas vid sådana tillfällen, det stockar sig i halsen och man bara flämtar. Så fort jag kunde tala, sade jag:
»Men det är ett misstag — avrättningen är utsatt till i morgon.»
»Ändrade order. Framskjuten en dag. Skynda dig!»
Jag var förlorad. Det fanns ingen hjälp för mig. Jag var vimmelkantig, bedövad; jag hade ej något välde över mig, jag vandrade omkring utan syfte, som om jag varit från vettet. Soldaterna togo därför tag i mig och släpade mig med sig ur cellen genom hela den där labyrinten av underjordiska gångar. Till sist kommo vi ut i det skarpa dagsljuset och den övre världen. Då vi beträdde den stora inhängnade slottsgården, fick jag en förfärlig chock,