Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs

36

att jag inte hade hjärta att säga honom att han i sin välmening störtat mig och varit anledning till min död.

Då soldaterna förde mig över gården var tystnaden så djup att om mina ögon varit förbundna skulle jag ha trott att jag varit i en öken i stället för omgiven av fyra tusen personer. Icke en rörelse förnams i hela denna mäniskomassa; de voro alla orörliga som marmorbilder och lika vita som sådana. Fasa präglade deras ansikten. Och tystnaden fortfor medan jag fastkedjades vid pålen; den fortfor då risknipporna omsorgsfullt och omständligt uppstaplades kring mina fotleder, mina knän, mina lår, ja, hela min kropp. Sedan uppstod en paus och en om möjligt än djupare tystnad och en man, försedd med en tänd fackla, föll på knä vid mina fötter. Människorna böjde sig framåt för att kunna se bättre, reste sig till hälften från sina platser utan att veta det; munken lyfte händerna över mitt huvud, ögonen mot den blåa himmeln och började rabbla upp något på latin. I denna ställning fortfor han att mumla en liten stund och så slutade han. Jag väntade några ögonblick, varefter jag såg upp. Han stod som förstenad. Påverkade av en impuls reste sig nu alla långsamt och blickade mot skyn. Jag följde riktningen av deras ögon och sannerligen var det inte solförmörkelsen, som började. Livet sjöd åter i mina ådror. Jag var som en annan människa. Den svarta kanten spred sig långsamt över solskivan, mitt hjärta klappade högre och högre och människomassan och prästen stirrade orörliga mot himmeln. Jag visste, att de härnäst skulle stirra på mig. När det skedde, var jag beredd. Aldrig hade jag förr intagit en så ståtlig ställning, jag stod med uppsträckt arm och pekade på solen. Det var en stolt effekt. Jag såg hur rysningarna likt en våg svepte över massan. Två starka rop hördes, det ena strax efter det andra.

»För facklan till bålet!»

»Jag förbjuder det!»

Den som ropat först var Merlin, den andre kungen. Merlin ville rusa från sin plats — för att själv tända bålet, antog jag. Jag sade:

»Stanna där ni är. Om någon — vore det än kungen