40
SJUNDE KAPITLET.
Merlins torn.
På grund av att jag nu med avseende på politisk makt och myndighet var andre mannen i riket, gjordes mycken affär av mig. Min dräkt var av siden och sammet och guldbrokad och var följaktligen särdeles prunkande och obekväm. Men vanan skulle snart förlika mig med mina kläder, det märkte jag. Jag fick den vackraste våning i slottet, näst kungens. Rummen lyste av granna silkesdraperier, men golven täcktes av säv i stället för av mattor, och all säven var nog inte tagen på samma ställe, ty de olika knipporna passade inte ihop. Något av vad man kallar komfort, fanns där inte. Jag syftar nu på de små bekvämligheter, som utgöra livets trevnad. De med grova sniderier prydda stora ekstolarna voro nog bra, men användes bara när man ville sitta. Där fanns ingen tvål, inga tändstickor, ingen spegel — utom en av metall, och lika gärna kunde man spegla sig i ett ämbar vatten. Och inte ett enda färgtryck. I många år hade jag varit van vid oljetryck, och jag insåg nu, att en viss passion för skön konst, utan att jag anat det, trängt in i min varelse och blivit del av mitt väsen. Jag greps av hemlängtan, när jag blickade omkring mig på denna stolta och pråliga men hjärtlösa ödslighet och erinrade mig att i vårt hus i Östra Hartford, hur anspråkslöst det än var, kunde man inte stiga in i ett rum utan att få se ett livförsäkringsfärgtryck eller åtminstone ett »Gud välsigne hemmet» över dörren. I förmaket hade vi nio. Men här fanns det inte ens i mitt praktgemak det minsta spår av en tavla, utom ett föremål ungefär så stort som en sängfilt, som var vävt eller stickat — stoppat var det också — och ingenting på det hade den rätta färgen eller formen. Vad proportionerna beträffar kunde inte Rafael själv ha krånglat till dem värre, att döma efter de där skråpukerna som kallas »de berömda Hampton Court-kartongerna». Rafael var allt en underlig kurre. Vi hade flera av hans färgtryck — ett föreställde »Det underbara fiskafänget» och i det har han
