Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/45

Den här sidan har korrekturlästs
41

satt in ett under av egen fabrik — han har nämligen satt tre män i en båt, som inte kunnat rymma en hund utan att kantra. Studiet av Rafaels konst väckte alltid mitt intresse. Den var så naiv och okonstlad.

I hela slottet fanns det varken någon ringklocka eller något språkrör. Jag hade en mängd tjänare, och de som tjänstgjorde togo sig en lur på eftermiddagen. Ville jag dem något, fick jag gå och ropa på dem. Inte fanns det någon gas och inte heller några ljus. En bronsskål, till hälften fylld med inackorderingssmör och med en brinnande trasa i mitten framkallade vad man här benämnde ljus. En hel mängd sådana skålar hängde utefter väggarna och dämpade mörkret, det vill säga mildrade det, så att det blev riktigt dystert. Gick man ut på kvällen, lystes man av tjänare med facklor. Här fanns det inga böcker, inga pennor, intet papper, intet bläck, och i de uthuggningar de kallade fönster fanns det intet glas. Glas är ju en småsak tills man saknar det, och då blir det en stor sak. Men det värsta av allt var kanske att det varken fanns socker eller kaffe eller te eller tobak. Jag insåg att jag var en annan Robinson Crusoe, kastad på en obebodd ö utan annat sällskap än några mer eller mindre tama djur, och om jag ville göra livet drägligt, måste jag göra som han — uppfinna, uttänka, skapa och omforma saker och ting; förmå hjärna och hand att arbeta och ständigt skaffa dem sysselsättning. Gott — det var ju i min genre.

En sak oroade mig i början, och det var att människorna intresserade sig så ofantligt för mig. Påtagligen önskade hela nationen att få se mig på närmare håll. Det blev snart känt, att solförmörkelsen nästan skrämt ihjäl hela den brittiska världen, att under den tid den pågick hade hela landet från den ena ändan till den andra varit i ett bedrövligt tillstånd av panik, och kyrkor, eremitage och kloster hade svämmat över av stackars bedjande och gråtande varelser, som trott, att världens sista stund kommit. Sedan hade man fått höra, att den som åstadkommit denna hemska tilldragelse var en främling, en mäktig trollkarl vid Arturs hov; att han hade kunnat blåsa ut solen som ett ljus och ämnat göra det,