Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/46

Den här sidan har korrekturlästs

42

men att man genom mutor tillhandlat sig hans förbarmande, varpå han löst förtrollningen, och nu var han erkänd och hyllad som den, vilken med sin makt allena räddat jordklotet från förstörelse och dess alla folk från tillintetgörelse. Om ni nu besinnar, att alla trodde detta, och inte bara trodde det, utan ej hade en tanke på att betvivla det, kan ni lätt förstå, att det inte fanns en varelse i hela Britannien som inte gärna gått femtio mil för att få se en skymt av mig. Jag var naturligtvis det allmänna samtalsämnet — alla andra samtalsämnen fingo vila. Till och med kungen blev på en gång en person av mindre intresse och betydenhet. Efter tjugufyra timmar började beskickningarna anlända, och i fjorton dagar efterträdde de oavbrutet varandra. Den lilla staden var överfull, så även den omgivande trakten. Jag fick gå ut minst ett dussin gånger om dagen för att visa mig för dessa vördnadsfulla och häpna skaror. Det började bli ganska betungande, var tidsödande och besvärligt, men å andra sidan uppvägdes detta av det angenäma i att bli så firad och att vara medelpunkten för en sådan hyllning. Merlin blev grön av avund och ilska, vilket var mycket tillfredsställande för mig. Men det var ett som jag ej kunde förstå — ingen hade bett om min namnteckning. Jag talade med Clarence om saken, men sannerligen måste jag inte förklara för honom vad som menades med ordet. Då sade han, att ingen i hela landet, förutom några dussin präster, kunde läsa eller skriva. Tänk det!

Det var ännu ett som oroade mig litet. De där folkmassorna började inom kort att yrka på ännu ett underverk. Det var helt naturligt. Att kunna återvända till sina fjärrbelägna boningar och där skryta med att de sett den man, som kunde kommendera och bli åtlydd av solen i himmelens höjd skulle naturligtvis göra dem avundade av alla; men att kunna säga att de själva sett denne man utföra ett under — det skulle väcka ett sådant uppseende, att folk reste långa vägar för att få se dem. Trycket började bli ganska starkt. Det skulle bli månförmörkelse — jag kände datum och timme för den, men det var för långt dit. Två år. Jag hade velat ge mycket för rättigheten att påskynda den och använda den nu,