var kindpustar och förakt och till den grad kuschade voro de, att även det slaget av beaktande av dem ansågs som en heder.
Nedärvda begrepp äro någonting konstigt, som det kan vara intressant nog att iakttaga och undersöka. Jag hade mina, kungen och hans folk hade sina. På båda hållen löpte de i av tid och vana fördjupade fåror och den som velat genom skäl och argument skingra dem, hade fått ett långt och svårt arbete. De där människorna hade nämligen ärvt den föreställningen, att alla de som saknade adliga titlar och långa ättartavlor — de måtte för övrigt äga begåvning och talanger eller icke — voro av lika litet värde som oskäliga djur, kryp eller insekter, då däremot jag ärvt den föreställningen, att mänskliga kajor, som nedlåta sig till att stoltsera i de lånta påfågelsfjädrarna av nedärvda värdigheter och oförtjänta titlar ej duga till annat än att skratta åt. Det sätt varpå man betraktade mig var underligt men dock ganska naturligt. Ni vet hur vaktaren och allmänheten betrakta elefanten i menageriet. Det var någonting liknande. De äro fulla av beundran för hans ofantliga storlek och kolossala styrka, med stolthet tala de om att han kan göra tusen märkvärdiga saker, som överstiga deras förmåga och med samma stolthet tala de om att han i sitt raseri kan driva tusen människor framför sig. Men gör väl detta honom till en av dem? Nej. Den värsta trasvarg på femte raden skulle le åt den tanken. Han skulle inte kunna hysa, inte fatta den, skulle finna den högst orimlig. Nåväl! För kungen, adelsmännen och hela folket, ända ned till de lägsta slavarna och sluskarna var jag just en sådan där elefant och ingenting vidare. Jag blev beundrad, även fruktad, men det var på samma sätt som ett djur blir beundrat och fruktat. Man vördar icke djuret, man vördade icke heller mig — högaktade mig knappt. Jag hade inga anor, ingen ärvd titel och följaktligen var jag i kungens och adelsmännens ögon utan allt värde. Folket betraktade mig med undran och bävan, men någon vördnad blandade sig icke i dessa känslor. På grund av nedärvda föreställningars tryck kunde de icke fatta, att någonting annat än ett stamträd och ett lordskap berättigade därtill.
