52
Nåja, jag tyckte om kungen och respekterade honom som kung — respekterade ämbetet — åtminstone så pass mycket som jag kunde respektera en icke förvärvad överhetsställning. Men som man såg jag i hemlighet ned på honom och hans adel. Och han och adeln tyckte om mig och respekterade mitt ämbete — men som en grobian utan börd eller påklistrad titel sågo de ned på mig — och gjorde just inte någon synnerlig hemlighet av det heller. Jag tog inte betalt för min åsikt om dem, de voro lika frikostiga med avseende på sin åsikt om mig. Räkningen var riktig, böckerna stämde och alla voro nöjda.
NIONDE KAPITLET.
Torneringen.
Det förekom ofta stora torneringar i Camelot, och de voro mycket lysande och pittoreska — löjliga mänskliga tjurfäktningar, men något långtrådiga för ett praktiskt sinne. Jag infann mig dock vanligen av tvenne skäl: det går inte an att ställa sig främmande för de saker och ting, som intressera ens vänner och samhället, såvida man vill bli omtyckt — särskilt som statsman. Och både i egenskap av affärsman och statsman ville jag studera tornerspelet och se till om jag inte kunde förbättra det. Detta kommer mig att i förbigående anmärka, att den första officiella åtgärd jag under min förvaltning vidtog var att inrätta en patentbyrå — och detta gjorde jag redan den första dagen. Jag visste nämligen, att ett land utan patentbyrå och goda patentlagar var en riktig krabba, som inte kunde färdas annat än på sned eller baklänges.
Sakerna gingo sin jämna gång med ett tornerspel nästan i var vecka och emellanåt försökte pojkarna — jag menar sir Lancelot och de andra — övertala mig att taga del i det. Men jag svarade, att jag kanske skulle göra det längre fram; det brådskade inte, nu hade jag full sysselsättning med att smörja regeringsmaskineriet och få alla gängorna i gång.
