Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs
59

söndagsskolorna och tillät den icke i mina övriga undervisningsanstalter. Jag kunde ha givit min egen sekt företräde och utan svårighet gjort alla till presbyterianer, men det hade varit att kränka en i den mänskliga naturen inneboende lag; de andliga behoven och instinkterna äro lika mångfaldiga i den mänskliga familjen som de fysiska böjelserna, temperamenten och egenheterna och människan är, moraliskt sett, mest till sin fördel, när hon är iförd den religiösa dräkt vars färg, form och storlek bäst lämpa sig för den individs andliga art, egenheter och gestalt som bär den. Dessutom var jag rädd för ett helgjutet kyrkosamfund. Det bildar en stormakt av största tänkbara slag och när det, som det med tiden alltid gör, kommer i själviska händer, betyder det död för den mänskliga friheten och förlamning av den mänskliga tanken.

Alla gruvor voro kunglig egendom och det fanns gott om gruvor. De hade förr blivit skötta så som vildar alltid sköta gruvor — hål hade blivit grävda i jorden och malmen uppburen i skinnsäckar till kvantitet av en ton pr dag. Men så fort jag kunnat, hade jag börjat att ställa gruvarbetet på vetenskaplig grund.

Ja, jag hade gjort ganska vackra framsteg då sir Sagramors utmaning träffade mig som ett slag.

Fyra år skulle rulla förbi — och sedan! Och nu tror ni mig väl inte, men obegränsad makt är verkligen det mest idealiska av allt, när den är i goda händer. Himmelrikets despotism är den absolut fullkomliga styrelseformen. En jordisk despotism skulle vara den absolut fullkomliga jordiska styrelseformen, om förutsättningarna vore desamma, nämligen om despoten vore den fullkomligaste individen i människosläktet och hans liv ständigt fortgående. Men som en förgänglig människa måste dö, även om hon är fullkomlig, är den jordiska despotismen ej allenast en dålig styrelseform utan den sämsta av alla möjliga.

Min verksamhet ådagalade vad en despot skulle kunna göra, om han hade ett konungarikes resurser till sitt förfogande. Utan att detta mörka land anade det, hade jag det nittonde seklets civilisation brusande under näsan