Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs
67

»Det var väl inte svårt att begripa», sade jag. »Jag vill ju komma till det där slottet och hur skulle jag annars bete mig för att få veta var det ligger?»

»Den frågan, ers nåd, är ganska lätt besvarad. Hon följer med. Hon rider med dig. Det göra de alltid. Hon rider med dig.»

»Rider hon med mig? Å prat!»

»Jo, det kommer hon minsann att göra. Hon rider med dig, skall du få se.»

»Vad för något? Skall hon skala över berg och backar och rida genom skogarna med mig — och jag, som är så gott som förlovad. Det vore ju skandalöst. Tänk hur det skulle se ut!»

Ni skulle ha sett hur intresserad gossen blev. Han ville veta allt om detta ömma förhållande. Jag lät honom avlägga tysthetsed och så viskade jag hennes namn: »Puss Flanagan». Han såg litet besviken ut och sade, att den grevinnan kom han inte ihåg. Hur naturligt föll det sig inte för den lille hovmannen att ge henne grevinnetiteln. Han frågade mig var hon bodde.

»I East Har —» Men så hejdade jag mig helt förlägen och tillade. »Bry dig inte om det nu. Jag skall tala om det en annan gång.»

Kunde han få se henne. Skulle jag låta honom få se henne framdeles?

Det var ju en småsak att lova att han skulle få se henne om trettonhundra år och gossen var ju så angelägen, så att jag sade ja. Men jag suckade; det kunde jag inte hjälpa. Och ändå var det ju dumt att sucka, ty hon var inte född än. Men så äro vi funtade: vi resonera inte, när känslan är med i spelet, vi bara känna.

Den dagen och den natten talades det inte om annat än min expedition och gossarna voro mycket vänliga mot mig och gjorde affär av mig och tycktes ha glömt all förtret och missräkning och föreföllo lika angelägna om att jag skulle göra kål på vidundren och befria de ålderstigna jungfrurna som om de själva varit i mitt ställe. Ja, de voro snälla barn, men bara barn, så förhöll det sig. Och de gåvo mig alla möjliga anvisningar om sättet att speja efter jättar och få dem i klämman; och