formljus i sin form. Det går inte bra att dansa i den dräkten. En på det där sättet instuvad man är lik en nöt, som det ej lönar mödan att knäcka. När man kommit till kärnan är den så liten i förhållande till skalet.
Gossarna hjälpte mig, annars hade jag aldrig kommit i min rustning. Just som vi slutat, råkade sir Bedivere stiga in och jag förstod att jag ej måtte ha valt den för en lång färd lämpligaste kostymen. Vad han såg ståtlig ut och vad han var lång och bred och stor. På huvudet hade han en kask, som bara räckte honom till öronen och i stället för visir en liten tvärslå av stål, som gick till överläppen och skyddade näsan. För övrigt bestod hela hans dräkt från huvud till föt med byxor och allt av en smidig ringbrynja. Men nästan hela hans person doldes av ytterplagget — den där ringbrynjan jag nämnde, som hängde rakt ned från axlarna till fotlederna och som från mitten nedåt både fram och bak var tudelad så att han kunde rida och låta skörten hänga ned på sidorna. Han skulle ut och grala och utstyrseln var lämplig för företaget. Jag hade velat ge mycket för den där stålulstern, men nu var det för sent att ångra sig. Solen hade nyss gått upp, kungen och hovet hade infunnit sig för att se min avfärd och önska mig lycka och det hade varit ett brott mot etiketten om jag dröjt. Man kan inte själv stiga till häst — det hade misslyckats om jag försökt att göra det. De bära ut en ungefär som de bära en av solstyng träffad man till apoteket, sätta en i sadeln, hjälpa en till rätta och sticka in ens fötter i stigbyglarna. Och hela tiden känner man sig så stel och besynnerlig som vore det inte en själv utan en annan — en som helt plötsligt blivit gift eller träffad av blixten eller något i den vägen och ej hunnit hämta sig utan är liksom domnad och ej vet var han är hemma. Därefter ställde de den där masten de kalla en lans i hylsan vid min vänstra fot och jag grep fast i den med handen. Till sist hängde de min sköld om halsen på mig och jag var komplett och färdig att lätta ankar och gå till havs. Alla voro de så goda mot mig som möjligt och en hovdam räckte mig med egen hand avskedsbägaren. Intet mer återstod att göra utom för den där
