72
erfarenheten ha alla gjort. Nu drog den mina tankar från allt annat och koncentrerade dem på hjälmen, och där dröjde de kvar mil på mil, föreställande sig näsduken, målande näsduken för sig. Och det var bittert och retsamt att känna hur de salta svettdropparna föllo ned i ögonen på mig utan att jag kunde torka bort dem. Det kan synas som en obetydlighet på papperet, men det var inte någon obetydlighet, det var en riktig olycka. Jag skulle inte säga det, om det ej vore sant. Jag föresatte mig att nästa gång ta en ridikyl med mig, om det såg aldrig så löjligt ut. Folk fick säga vad de ville. Naturligtvis skulle de där järnkurrarna av Runda bordet anse det som en skandal och kanske riva upp himmel och jord för det, men vad mig beträffar sätter jag bekvämligheten i första rummet, stilenligheten i det andra. Vi fortsatte vår ritt och ibland kommo vi till ett dammigt vägstycke och dammet stod som moln om oss, steg mig i näsan och kom mig att nysa och gråta. Och naturligtvis sade jag saker, som jag inte bort säga, det nekar jag inte för. Jag är inte bättre jag än andra.
Och ingen mötte vi i detta ensliga Britannien, inte ens någon jätte. Som jag då var till sinnes, var det tur för jätten, det vill säga om jätten haft en näsduk. De flesta riddare hade nog mera lagt an på rustningen, men om jag bara fått näsduken hade jätten gärna fått behålla sina stålvaror.
Under tiden blev det allt hetare och hetare. Ser ni, solen fortfor att skina och värma upp järnet mer och mer. Och när man är så där varm, förargar man sig över det allra minsta. När jag travade, skramlade jag som en korg med lergods och det retade mig; och så kunde jag inte fördraga den där skölden, som dinglade och danglade än på bröstet och än på ryggen på mig. Övergick jag till skritt, gnällde och gnisslade det i mina leder alldeles som hjulet på en gammal skottkärra och som vi i den gångarten icke framkallade något luftdrag, höll jag på att bli stekt som i en bakugn. Dessutom var det så att ju långsammare man red desto mer tyngde järnet och ju flera ton vägde man för var minut. Och så fick man byta händer oupphörligt och flytta över lansen till andra foten — jag menar
