Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/78

Den här sidan har korrekturlästs

74

nog, ty jag bar på ett ämne till eftertanke som kunnat utarbetas. Jag ville försöka att tänka ut hur det var möjligt att förståndiga eller åtminstone med en smula förstånd begåvade män kunnat lära sig att bära harnesk, när det var så obekvämt, och hur de under många släktled kunnat vidhålla en sådan sed, när det var klart och tydligt att vad jag lidit i dag, det måste de lida i alla sina livsdagar. Det ville jag tänka ut och så ville jag tänka ut något sätt att reformera detta onda och övertala människorna att låta det dåraktiga modet komma ur bruk. Men under för handen varande omständigheter var det omöjligt att tänka. Inte kunde man tänka när Sandy fanns i närheten.

Hon var en mycket foglig tös och mycket godhjärtad, men hennes flödande tal var som en hemkvarn och åstadkom samma verkan på nerverna som de rullande lastvagnarna i en storstad. — Om man kunnat korka henne, hade det väl gått an. Men sådana där låta inte korka sig — då skulle de dö. Hennes pladder fortgick så lång dagen var, och man hade väl kunnat tro, att talmaskineriet till sist skulle råka i olag — men långt därifrån, hon behövde aldrig leta efter ord. Hon kunde mala och pumpa och kärna och surra i veckotal utan att behöva stanna för att olja eller pusta ut. Och ändå var resultatet idel vind. Hon hade aldrig några idéer. Hon var en riktig pladdertaska men tillika mycket beskedlig. Jag hade på förmiddagen låtit henne gå på, ty jag var då som i ett getingbo av andra bekymmer, men på eftermiddagen sade jag flera gånger:

»Så vila er då, barn! Ni förbrukar så mycket luft här att riket måste låta importera ett nytt förråd endera dagen och skattkammaren är tillräckligt hårt anlitad ändå.»