76
Med åskan inträdde en förändring i temperaturen och ju starkare det blåste och ju häftigare regnet piskade, desto kallare blev det. Snart nog började varjehanda kryp och myror och maskar och annat otyg att ur vätan krypa in under min rustning för att värma sig, och under det att somliga av dem uppförde sig någorlunda väl, gömde sig i vecken på mina kläder och blevo lugna, voro dock de flesta av ett oroligt och otrevligt slag och höllo sig aldrig stilla, utan krälade omkring och letade — jag vet inte efter vad. Myrorna voro värst. De gingo i en kittlande procession timtals fram och tillbaka från den ena ändan av min kropp till den andra och måtte jag aldrig mer få sådana sängkamrater! Jag skulle vilja råda personer i liknande situation att inte vrida och rulla sig eller slå omkring sig; ty det väcker intresset hos alla de olika djurslagen och kommer vartenda ett att gå ut och se efter vad som är på färde, vilket förvärrar obehagen och föranleder en att om möjligt brumma och väsnas än mer än förut, om det är möjligt. Å andra sidan kan man ju förgås om man inte rullar sig och slår omkring sig, så att det ena sättet kan vara lika bra som det andra. Det är inte mycket att ge emellan på. Till och med sedan jag blivit stelfrusen, kunde jag urskilja den där stickande kittlingen, alldeles som ett lik, då det utsättes för elektrisk behandling. Jag sade, att efter den här pärsen skulle jag aldrig mer bära harnesk.
Under alla dessa prövande timmar, då jag var stelfrusen och ändå så till sägandes i en levande eld till följd av de mig översvämmande krypdjuren, snurrade alltjämt samma oförklarliga fråga runt om i mitt trötta huvud. Den lydde: Hur kan folk stå ut med den här odrägliga rustningen? Hur ha de kunnat stå ut med den släktled efter släktled? Hur kunna de, med morgondagens stundande tortyr för sig, sova om natten?
Då det till sist blev morgon, var jag i en sorglig belägenhet. Ruskig, dåsig och ur humör av brist på sömn, trött av jakten efter krypen, hungrig till följd av långt fastande, längtande efter ett bad för att bli av med odjuren och ledvriden av reumatism! Och hur stod det väl till med den välborna, betitlade aristokraten, la Demoi-
