78
flygande fanor och klingande spel marscherat i täten, förklarat sig utgöra nationen, och dessa otaliga stackars arbetare hade så länge låtit saken fortgå, att de till sist godkänt den som sanning — ej blott det, nej, trott att allt var riktigt och i sin ordning. Prästerna hade intalat deras fäder och dem själva att detta förvända tillstånd var av Gud förordnat, och utan att reflektera över hur olikt det varit Gud att roa sig med sarkasmer — framför allt av så genomskinlig natur som dessa — hade de låtit saken bero och blivit lugna och vördnadsfulla.
Dessa ödmjuka människors sätt att tala hade en ganska besynnerlig klang i ett f. d. amerikanskt öra. Visserligen voro de frimän, men de kunde icke lämna sin herres eller sin biskops gods utan hans tillåtelse. De fingo icke baka sitt eget bröd utan måste låta mala sin säd och baka sitt bröd på hans kvarn och i hans bageri och betala bra för det; de kunde icke sälja ett stycke av sin egen jord utan att till honom erlägga en vacker procent av summan, ej heller kunde de köpa en jordlapp av någon annan utan att ge honom en dusör för rättigheten; gratis måste de för hans räkning inbärga hans säd och genast infinna sig på anmaning, lämnande sin egen skörd att förstöras av hotande störtregn; de måste låta honom plantera fruktträd på deras åkerrenar och svälja sin harm då de som plockade frukten trampade ned säden kring träden; de måste kväva sin vrede då hans jaktsällskap galopperade över deras fält, ödeläggande resultatet av deras tåliga möda. Själva fingo de inte hålla duvor och när svärmarna från mylords duvslag slogo ned på deras skördar, fingo de inte i förargelsen döda en av dessa fåglar, ty i så fall hade de drabbats av ett hårt straff; då säden till sist blivit inhöstad, kommo rövare i massa och belade den med utpressningar: först fick kyrkan sitt feta tionde, sedan tog kungens kommissarie sin tjugondel och mylords folk högg för sig ganska betydligt av återstoden. Först därefter hade den skinnade frimannen rättighet att föra in det återstående i sin lada, om det lönade mödan. Detta fria och oberoende fattighjon måste erlägga utskylder — utskylder i oändlighet, men inga sådana erlades av hans herre baronen eller biskopen, inga av den slösaktiga adeln eller
