82
ekvilibristiska sidan av min natur hade varit att nedlägga min ställning som bas, sätta mig i spetsen för ett uppror och förvandla det till revolution. Men jag visste, att den Jack Cade eller Wat Tyler som försöker något slikt, utan att först ha uppfostrat sitt material till revolutionsgraden, nästan kan vara säker på att bli besviken. Och det var inte jag van vid, om jag skall säga det själv. Den plan som jag en tid inom mig arbetat ut var av ett helt annat mönster än både Cades och Tylers.
Jag predikade följaktligen icke blod och uppror för mannen som satt och mumsade på sitt svarta bröd tillsammans med den förorättade och missledda mänskliga fårahjorden, utan jag tog honom avsides och talade med honom om någonting helt annat. Sedan jag slutat bad jag honom att få låna litet bläck ur hans ådror och med detta och en trästicka skrev jag på ett stycke bark:
Sätt honom i manfaktoriet.
samt gav honom det med orden:
»Bär detta till slottet i Camelot och överlämna det åt Amyas le Poulet, av mig kallad Clarence, så förstår han.»
»Han är således präst», sade mannen och hänförelsen i hans ansikte mattades av en smula.
»Vad för något? Präst? Har jag inte sagt er att ingen kyrkans tjänare, ingen slav under påve eller biskop får tillträde till mitt manfaktori? Har jag inte sagt er, att ni icke får komma in där så framt icke er religion, av vad slag den vara månde, är er egen fria tillhörighet?»
»Jo visst, det är sant och det gläder mig. Just därför bar det mig emot och väckte hos mig ett kyligt tvivel att höra, att denne präst var där.»
»Men, han är inte präst, säger jag er.»
Mannen såg långt ifrån nöjd ut och sade:
»Är han inte präst och kan ändå läsa?»
»Han är inte präst och ändå kan han läsa — ja, och skriva med för resten, ty jag har själv undervisat honom.» Nu ljusnade mannens ansikte. »Och det är det första ni själv får lära er vid faktoriet.»
