»Jag? Jag skulle vilja ge mitt hjärteblod för att lära den konsten. Jag skall bli er slav, er —»
»Nej, det skall ni inte, ni skall inte bli någons slav. Tag er familj med er och ge er i väg. Er herre, biskopen, kommer att konfiskera er lilla egendom, men det gör ingenting. Clarence skall nog ställa det bra för er.»
FJORTONDE KAPITLET.
Försvara dig, herre!
Jag betalade tre pence för min frukost och det var ett orimligt högt pris — tolv personer hade kunnat frukostera för den summan, men jag började att finna mig frikostig och på sitt sätt hade jag alltid varit en slösare. Dessutom hade ju dessa människor velat giva mig maten för intet, hur knappa deras förråd än voro. Det var således en verklig tillfredsställelse att understryka min uppskattning och min tacksamhet med ett ordentligt finansiellt understöd på ett håll där pengarna skulle göra så mycket större nytta än i min hjälm, där dessa slantar, som voro av järn och ganska tunga, besvärat mig rätt mycket. Jag hade i alla fall några i behåll, ty totalsumman hade utgjort en halv dollar. Det är sant, att jag på den tiden handskades något för fritt med pengar. Ett av skälen var, att jag icke ens än, efter en så lång vistelse i Britannien, fått proportionerna justerade, icke fått riktigt klart för mig att en penny i Arturs land och ett par dollars i Connecticut voro ungefär detsamma — ett par tvillingar, så till sägandes, i köpstyrka. Om min avresa från Camelot kunnat fördröjas några dagar, skulle jag ha betalt dessa människor i vackra nya slantar från vårt eget mynt, vilket varit mycket roligt för mig och inte mindre roligt för dem. Jag hade uteslutande använt de amerikanska myntvalörerna. Inom en eller ett par veckor skulle cents, nickels, dimes, kvarts- och halvdollrar jämte en smula guldmynt i tunna
