ETT ORD TILL FÖRKLARING.
Det var på Warwicks slott jag först träffade den underlige främling, som jag nu skall tala om. Tre saker hos honom slogo an på mig, nämligen hans öppna och enkla väsen, hans märkvärdiga kännedom om vapenrustningar och hans sätt att umgås — ty han åtog sig hela konversationen. Som anspråkslösa personer pläga göra, höllo vi oss i slutet av den skara, som besåg slottet, och genast började han säga ett och annat som intresserade mig. Under det att han yttrade sig helt sakta, behagligt och flytande, tycktes han helt omärkligt föras bort från denna världen och tiden till något avlägset tidevarv och något förgätet land, och småningom spann han in mig som i ett förtrollat nät och det var som om jag rört mig bland den gråa forntidens skuggor och vålnader och talat med någon av dessa, som glömt sig kvar här. Just precis som jag plägar tala om mina närmaste personliga vänner eller fiender eller med mina grannar, så talade han om sir Bedivere, sir Bors de Ganis, sir Lancelot från sjön, sir Galahad och alla de andra stora namnen från runda bordet — och hur urgammal och vissen och förtorkad och förlegad såg han inte ut under det att han talade. Bäst det var vände han sig emellertid till mig och sade i samma ton som man talar om väderleken eller något dylikt:
»Ni har naturligtvis reda på själavandringen, men vet ni någonting om tidernas och kropparnas omflyttning?»
»Nej», svarade jag, »den hade jag inte hört talas om.» Han var lika litet intresserad som om frågan gällt väderleken — märkte ej ens om jag svarade eller icke. Ett ögonblicks tystnad uppstod, omedelbart avbruten av den lönade förevisarens sjungande röst:
»Gammal brynja från sjätte århundradet — tiden för kung Artur och runda bordet; påstås tillhört sir Sagramour