Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/95

Den här sidan har korrekturlästs
91

kapitel, men jag sade ingenting. Jag antog, att den irländske riddaren nu blivit osams med sina gäster och så förhöll det sig också ganska riktigt.

»— och sir Uwaine ansatte sir Marhaus med så väldig fart att hans lans brast mot skölden och sir Marhaus ansatte honom så vådligt, att häst och karl störtade till marken och sir Uwaine skadade sig i vänstra sidan —»

»Vet ni, Alisande, era ålderdomliga uttryck äro nästan något för enfaldiga; ordförrådet är för begränsat och följaktligen lida beskrivningarna av brist på omväxling. Alla fakta äro ett evigt enahanda, som Saharas öken, och sakna pittoreska detaljer; detta gör dem så entoniga. Alla strider äro varandra lika — väldig fart är ett bra uttryck, men detsamma kan sägas om många konstigare ord och man måste ha urskillning — de drabba samman med väldig fart och en lans brister, den ena bräcker sin sköld och den andra störtar till marken, både häst och karl går över hästsvansen och bryter nacken av sig, och så kommer nästa kandidat sättandes och bryter sin lans och nu bräcker den andre sin sköld och dimper med häst och allt över hästsvansen och bryter sin nacke, och så ännu en och ännu en i oändlighet tills allt materialet är förbrukat, och när resultaten räknas, kan man inte skilja det ena enviget från det andra eller säga vem som var styvast. Och som målning av levande, stormande, dånande batalj — asch — som sådan är skildringen blek och färglös — det är som spöken vilka slåss i dimma. Vad skulle väl ett så torftigt ordförråd kunna få fram ur det mäktigaste skådespel — som till exempel Roms brand under Nero? Det skulle bara framställa saken så här: ’hela staden nedbrunnen; ingenting brandförsäkrat; en pojke bräckte ett fönster, en brandsoldat bröt nacken av sig!’ Inte kan sådant kallas en levande tavla!»

Jag tyckte att jag hållit en riktig föreläsning, men den oroade inte Sandy, tycktes inte beröra henne det minsta. Hon hade ångan uppe igen bara jag lyfte på locket:

»Då vände sir Marhaus sin häst och red med sträckt lans mot sir Gawaine. Och när sir Gawaine fick se det, rättade han sin sköld och gav sin springare sporrarna och de drabbade samman med hästarnas fulla kraft så att de