92
båda riddarna träffade varandra mitt i sköldarna, men sir Gawaines lans brast —»
»Det visste jag väl den skulle göra.»
»Och sir Marhaus' lans höll; och sir Gawaine och hans häst störtade till jorden —»
»Alldeles riktigt — och han bröt ryggen.»
»— men sir Gawaine var hastigt på fötter, drog sitt svärd och angrep till fots sir Marhaus och hans anfall besvarades häftigt och de drabbade samman med svärden så att sköldarna flögo i små stycken, hjälmarna och brynjorna knycklades till och de båda kämparna sårade varandra. Men från det att klockan var nio blev sir Gawaine på tre timmar allt starkare och starkare, så att hans kraft tredubblades. Allt detta märkte sir Marhaus och undrade storligen hur det gick till och de sårade varandra så det stod härliga till, men när klockan blev tolv på middagen —»
Den entoniga trantiraran återförde mig till scener och ljud från mina gossår:
»New Ha—a—ven! Tio minuter till förfriskningar — konduktör: jag slår på gonggongen två minuter före tågets avgång — passagerare till Strandlinjen ta plats i sista vagnen — den här vagnen stannar här — äpplen, a-pelsiner, baananer, smöörgåsar, rostad majs!»
»— och över tolv och det led mot kvällen, avtog sir Gawaines styrka och det såg ut som om han inte skulle härda ut längre, och sir Marhaus blev då större och större —»
»Vilket naturligtvis ansträngde rustningen, men vad bryr sig väl en sådan man om en sådan småsak.»
»— och sir Marhaus sade då: Ädle herre, jag har fått erfara, att ni är en ganska duktig riddare och alldeles ovanligt stark så länge det räcker, och våra tvister äro inte stora och därför vore det synd att skada er, ty jag känner att ni är ganska svag. Ah, sade sir Gawaine, ädle riddare, ni tar ordet ur munnen på mig. Och så togo de av sig sina hjälmar och kysste varandra och så svuro de att älska varandra som bröder —»
Men här förlorade jag tråden och slumrade in igen, tänkande att det var stor skada att män med så vid-
