94
— Nå, unga sanningskämpe, sade Ling plötsligt till Grane. Du lär ha brucklat med en professor i teologi, du. Häm! Varit bjuden på té och talat religion. Proponerat en ny uppenbarelse, som skulle vara bättre än den gamla. Häm! Ja, gå på du, det blir du inte fet af.
— Hur vet du det? sade Grane kort. Han led altid af närgångenhet, men kunde aldrig hålla den på afstånd. Hvem har sagt, att jag har druckit té …?
— Äh. Det där lilla prestynglet Häggblom, vet jag, han som går omkring och funderar på, om han kan kallas för helgad än. Djäfla idiot. Häm. Han sa, att du har gläfst ur dig något, hvad det var, i den där helgonskaran. Men ser du, det går inte i Upsala. Jag känner Upsala jag.
Grane såg alvarsam ut. Det var just hans fel det, att han hade så svårt för att skämta öfver alvarsamma saker. Det kom sig till fyra sjundedelar af för stor entusiasm och till tre af ett slags sjuklighet, som höll honom fiendtlig mot verkligheten, därför att den ej motsvarade hans förväntningar.
— Hvad är det för en historia? sade Hultin nyfiket.
— Åh, det är ingenting … Du kan få höra det där en annan gång …
Grane såg gränlöst generad ut och och vägde nervöst upp och ned på stolen.
