95
Ling skrattade kort och vände sig till Hultin.
— Nå, du ska bli filosof? Hva? Tänkare? Hähäm.
Hultin var upprymd öfver framgången och glad öfver kamraternas beröm. Visserligen skattade han icke de loford, han fått af Lars Johan synnerligen högt. Men enfin! Beröm är altid beröm.
Han svarade i skämtsam ton, hvarpå Ling än en gång gratulerade honom och gick tillbaka till sitt sälskap.
Hultin talade om sitt hem, hur han skulle komma och glädja gubben. »Gubben» var skollärare i en småstad, och Hultin var ende sonen.
— Se’n kommer jag väl hit igen om ett halfår eller så och börjar knoga på licentiaten, och är lyckan god, så slutar jag se’n som adjunkt och får sitta och resonnera filosofi med någon lektor, som läst grundlinierna, och teologi med presten. Om du visste, hvad gubben ska bli glad, fortfor han. Och mor min tar fram den gödda kalfven. Hon anser mig altid litet som förlorad son för filosofiens skull. Men hon lägger sig aldrig i, hvad jag tänker. Herre Gud. Hon skulle inte förstå ett ord, om jag talade med henne. Hvarför skulle jag då göra det?
Grane såg bort. Han kände afund vid vännens ord.
