96
— Det är bra att kunna tiga, sade Gfrane och såg med afsigt frånvarande ut.
— Är det nå’n konst det? sade Hultin. Det skulle aldrig gå på annat sätt.
Skymningen hade sänkt sig ned öfver de gröna schaggsofforna, och under den brunpanelade läktaren var det mörkt.
— Reser du hem i jul? sade Hultin.
— Nej, sade Grane dröjande. Jag stannar alt här.
— Ah, hvarför det?
— Jag hinner inte min tentamen.
Grane satt förströdd och såg på, hur en kypare gick omkring och tände gaslågorna. Han tänkte på sitt hem och undrade, om föräldrarna anade verkliga skälet till hans uteblifvande. Han kunde ej resa hem. Han ville vara i ro. Han var trött på dessa olidliga dispyter utan uppehåll och utan resultat.
— Går vi nu? sade Grane till sist.
— Jo-o. Jag skulle på en liten vira kväll.
Lars Johan hade hela tiden setat tyst, öfverväldigad af den visdom han hört. Han reste sig långsamt och kom bredvid Grane, när de skulle gå ut.
Hvad han hviskade i Granes öra, när de passerade genom salen, vet man inte. Men så fort man efter denna dag kom att tala om Hultin,
