107
— Gossesynderna, … det där, som man inte törs tala om …
Grane släppte pappersknifven utan att veta om det. Den föll med en smäll till golfvet, och Schultz såg upp. Grane satt blek och stirrade medvetslöst mot lampskenet. Det var första gången, som han hört någon tala på detta sätt.
Schultz reste sig upp och gick fram till Grane. Det kvinligt känsliga och deltagande, som fans i hans väsen, trädde fram i själfva den åtbörd, med hvilken han lade sin hand på vännens arm. Han resonnerade icke längre, han talade till en människa i nöd, som behöfde honom:
— Förlåt mig. Har jag förolämpat dig?
Grane skakade på hufvudet.
— Stackars min vän.
Rösten lät mild och vek som från ett barn, och Grane kände, hur vännens fingrar krampaktigt grepo om hans arm. Därpå släppte Schultz sitt tag och gick i tankar fram och tillbaka i rummet.
Det blef en lång tystnad, under hvilken glöden slocknade i kakelugnen, utan att någon tänkte på att skjuta spjället. Slutligen sade Grane med en stämma, som kämpade med gråten:
— Det värsta är, att man under den tiden inte har någon att förtro sig åt.
Schultz stannade och svarade torrt, men med en harm, som stod märkvärdigt nära hat;
— Det är föräldrarnes fel och inte vårt.
