111
en svordom eller inte, och om jag i sista fallet inte skulle ha rätt att använda den. Jag begagnade uttrycket en gång på försök, men fick starka samvetskval och bekände det genast på kvällen, fick absolution och uppmanades att för säkerhets skull undvika äfven alt, som kunde komma att erinra om svordomar. Jag blef på detta sätt samvetsgrann, men det kom något sjukligt i denna samvetsgrannhet. Och dessutom har jag på senare tiden trott, att dylikt förstör barnsligheten och friskheten. Jag var också betydligt lillgammal och är det kanske än. Vid äldre år försvunno emellertid frågorna, samtidigt med att svordomarna tilltogo.
— Och, tillade han dröjande, jag har ändå min mor att tacka för så oändligt mycket, fast hon kanske altid kommer att känna sig undanskjuten. Ja. Och så var det en sak till. Jag fick ej, som jag ville, vara glad, ty min mor var så rädd för verlden och talade altid om verldens ondska. Och jag tyckte altid om verlden jag, som hvarje sundt barn gör. När jag var bortbjuden bland andra barn eller t. ex. ville åka skridskor på en söndag, så såg min mor altid, eller åtminstone ganska ofta, sorgsen ut och sade, att hon ville visst inte hindra mig. Jag fick göra, aldeles som jag ville o. s. v. Och med detta följde en tyngd, som gjorde mig rädd att tala om mina nöjen. Därför var jag också mest naturlig borta, och detta var det första, som drog mig ifrån hemmet.
