115
Han trodde altid, att det låg så mycket under äfven ett det mest hvardagliga yttrande.
Kandidat Abrahamson hade ett par bruna, af snus något färgade mustascher, var för tillfället, som han själf skulle ha sagt »endast lindrigt rakad», samt bar slätkammadt hår, hvilket i nacken artade sig till en liten nätt måne. Han såg öfvervägande trött och slätkammad ut och rörde med en viss svårighet sina ben. När han blef student, omtalades han som mycket lofvande, det visste Grane. Men nu hade han varit i Upsala i åtta år, utan att hafva kommit öfver löftenas gräns. Det var därför, han anlagt ett stereotypt ironiskt leende, hvilket duperade de nykomna studenterna såsom tecken på intelligens och upphöjd verldsåskådning, samt en viss air af verldsman, hvilken duperade stadens borgare, som han brukade låna pengar af och i nödfall dricka toddy med.
— Att du inte har rest förr? sade Grane plötsligt.
— Nej, det aktar jag mig nog för, svarade Norström. Det fins ingenting odrägligare än Stockholm dagarna före jul. Man har inte en vrå i hela huset, där man kan få vara i fred Mamma far fram och tillbaka i våningen som ett spöke med något hvitt bundet om hufvudet, och pappa är på dåligt humör, för att det går åt så mycket pengar. Hör nu, à propos, stannar ni här öfver julen?
