116
— Ja.
— Fy fan, det måtte vara kusligt. Hör du Grane, du blir väl här nästa termin?
— Jag vet inte. Det beror på, hur länge jag kan stanna.
— Hur länge du kan? Hur så?
— Pengar, kära du.
— Ah, du kan väl låna?
Grane teg, och samtalet öfvergick snart till dagens Upsalaförhållanden.
— Har någon reda på skalden? sade kandidat Abrahamson slutligen. Jag har haft bref från honom i dag. Vill ni höra, hvad han skrifver?
— Hvem är skalden? sade Grane.
— Skalden? sade kandidat Abrahamson, som tydligen lade an på Grane, hvilket han för öfrigt gjorde med hvarje ny bekantskap. Det var Malmgren, vet jag. Var inte han studentkamrat till hr Grane?
— Joo. Kallas han för skalden?
— Jaa. Kandidat Abrahamson krökte sin läpp, så mycket det var honom möjligt. Skref bunkar med vers under skolpojkstiden. Fick pris i sällskapet »Amicitia», förtjuste pensionsflickorna; sa’ att han skulle bli författare, när han kom till Upsala; låg här i två år och väntade på den Lidnerska knäppen. Nu ligger han på kondition, stackarn, nå’n stans nere i Småland, och är ledsen, att den där knäppen inte knäppte. Jo, det var
