117
en idealist, ska jag säga. Men vill ni höra brefvet?
De andra nickade och Abrahamson började att med en släpande ton föredraga vännens bref.
Det var i sanning glädjande för mig, att någon ihågkom …
— Jag skref till karlen för att få igen en bok, som han lånt af mig. Nå.
… en olycklig kamrat, därför »Tack» för din vänliga skrifvelse. Då man, som jag, är ensam och öfvergifven och måste strida mot lifvets alla vedervärdigheter och detta utan vapen, huru skall man då kunna hysa ens det ringaste hopp om seger?
Därför har jag ock lemnat från mig det sista af hopp och tro på en framtid eller på lycka och sällhet, om än drägliga. Skulle nu händelsevis någon enstaka glädjestråle förirra sig till mitt hjärta, så njuter jag visserligen däraf, ja, jag riktigt fråssar, men aldrig skulle jag tro därpå eller söka fånga den i tanke att häfta den för beständigt vid min person. O nej! Det vore ett altför dåraktigt försök och skulle äfven i sin tid bestraffas.
Mera en annan gång, om du orkar höra mig. Nu måste jag ned för att elda på min stofthydda, detta kadaver, man måste släpa på etc.
— Hvad tycks? Ar han inte sig lik? Ja, det är synd om pojken för resten.
