118
Grane hade hela tiden känt sig irriterad mot de nykomna, och uppläsandet af detta bref syntes honom ett hjärtlöst hån.
— Jag träffade honom aldrig här, sade han. Men i skolan umgingos vi rätt ofta. Han skref inte så dåliga vers, tyckte jag.
— Om han hade skrifvit dåliga ändå, utbrast Schultz med sällsynt hetta, så kunde han kanske ha blifvit af med den sjukan efteråt och blifvit en karl. Nu gick han här och pjåkade med sig själf för alting. Hade han snufva, så bums kom det weltschmerz öfver honom. Var han lat, så hette det, att han inte var disponerad eller hade själslidande, eller hvad han kallade det. Fy fan. Och aldrig hade han pengar. Jag mins en gång, när jag, som då lefde på att informera, hade skaffat honom en pojke att läsa opp lexorna med. Så kom han opp till mig en e. m. och satt och hängde. Det hörde också till hans specialitet, att han aldrig ville gå sin väg när han kom in. »Har du inte pojken att läsa med i dag?» sa’ jag åt honom. Då sa’ han, att han inte var född att arbeta.
— Ja, det är de förbannade gymnasistföreningarna, sade kandidat Abrahamson.
— Ja, det är mer än så, sade Schultz, som kommit i farten. Det är något i hela vår skolbildning och alla våra universitetsförhållanden, som är fanken så egnadt att konstruera fram så’na där missfoster. Homunculusar. Hm! Det var en stor
