126
Norström förklarade, att han skulle gå hem. Han ville gå och lägga sig.
— Nå, gå hem och lägg dig då, vet jag. Men vi ska gå opp på slottsbacken, för det brukade jag göra i min ungdom. Adjö med dig, Norström. God jul.
— Det samma. Det samma.
Norström gick hem, men Schultz, Grane och Abrahamson började att arbeta sig fram genom snön för att komma upp på slottsbacken.
Backen är brant, och man skred framåt under tystnad.
När de kommit upp, stannade alla tre en stund och drogo andan. Därefter gingo de fram på sluttningen utanför hufvudfasaden.
Ett hvitt, ofantligt snöfält sträckte sig framför dem. Som en mörk krans af skog och höjder syntes omkring fältet, och under deras fötter låg den tysta staden med sina snöbetäckta tak och fladdrande gaslågor. Öfver det hela blänkte månljuset, som darrande och gnistrande föll öfver den hvita snön, öfver skogsrandens dunkla skuggor och hela det nät af gator och hus, som glimmade under dem. När skyarna skymde för månen, blef det mörkt, och breda slagskuggor föUo öfver de ljusskimrande fälten.
Länge stodo de tysta och sågo ut öfver nejden. Ruset hade förflyktigats under arbetet med att komma upp för backen, pratet hade dött som af
