151
vända på den — han tyckte, hon såg lifvad ut — när professorn i detsamma kom in.
Professorn var en liten fet och rödlätt karl med små svarta mustascher och en liten rund måne i nacken. Han var godmodig och gladlynt och hyste djupt förakt för alla tentamina i latin, som inte voro ämnade för minst filosofie kandidatexamen. Genom att i tjugufem år inte hafva sysslat med annat än döda språk, hade han fått en glad och skämtsam uppfattning af alt, som rörde sig i nutiden, och som han ansåg mindre vigtigt.
Berling bockade sig tre gånger, medan han höll i professorns hand. Sedan satte han sig, såg sig orolig omkring och hostade. Han kände sig otroligt rädd. Ty han kunde inte veta, att professorn, när han steg upp från frukostbordet, hade sagt åt sin hustru: »I dag ska jag, ta mig tusan, med anledning af dagens betydelse göra pinan kort.»
— Hvad har herrn läst? sade professorn.
Det är en af de finesser, som man understundom får höra i Upsala, att vissa professorer kalla studenterna för »herrn.»
— Jag har läst kursen, sade Berling långsamt och bockade sig igen, där han satt på stolen.
Professorn dolde ett småleende och bad Berling slå upp ett kapitel på andra boken i Livius. Berling läste långsamt upp latinet, och så började han öfversätta. Det gick bra, och professorn
