Den här sidan har korrekturlästs

5


Han hade lärt sig att tro på vänskapen, ungdomsglädjen, poesien och vetenskapen. Han hade egnat sig åt de båda första, läppjat på den tredje och försummat den sista. Men han hade under detta lif insupit ett behof af intelligent samlif, en fläkt af bildning och förfining och ett förakt för hvardagslifvets prosa, som hvar på sitt sätt försvårat hans försök att egna sig åt något så banalt som att taga examen.

Dessutom var han fritänkare, d. v. s. fritänkare på det sätt, som Upsala filosofer ännu i dag äro det. Han hade omsatt de kyrkliga dogmerna i ett slags kvasi-vetenskapligt system, som han kallade för det Boströmska, och som altid gjorde honom varm, när han behöfde uppträda till dess försvar. Han hyste ett djupt förakt för prester och teologi, men det fans intet i hans privata lif, som tydde på, att han lefde på krigsfot med den bestående religiösa uppfattningen, utom en enda sak: han gick nämligen icke till skrift. I kyrkan gick han, när det så föll sig, och han talade aldrig om något så gärna som om religion och literatur.

Men ett gladt ungdomslif hade han fört, och det var ett hårdt slag för honom, när hans far plötsligt dog och lemnnde sin familj på bar backe. Det blef konkurs. Egendomen såldes, och Per Grane lemnade Upsala för att träda in i prosans verld som förvaltare på Näs lilla bruk, där han först: under ett år lefde som ungkarl.