160
det dokumentet står det, hvem som har skaffat pengar till det här fosterländska företaget — häm — och hvad de finaste af de här gubbarna heter. Och det dokumentet skall läggas ner i en sten, och den stenen är universitetshusets grundsten. Huset står säkrare, när det är bygdt på så gentila namn, begriper du. Häm. Det är bara omtänksamhet mot dem, som ska’ skrifva historia några tusen år härefter, ser du. Då kan det hitta på och hända, att efterverlden glömt våra storheter, och för den händelse är det alltid nyttigt, att de gräfvas upp igen. Patriotism, ser du. Häm. Men jag tror, att om vi om några tusen år kuude sitta på en molntapp eller någon annan stans och se på effekten, när folk hittar det här dokumentet, så skulle vi just inte känna oss smickrade. Eller hvad tror nu?
Berling skrufvade på sig och stod på tå för att se bättre.
— Det vete fan, sade han.
Emellertid hade H. M. Konungen anländt, universitetets rektor och falkulteternas dekaner hade hälsat honom, och psalmen »vår Guds är oss en väldig borg» sjöngs, medan regementsmusiken blåste koralen som ett accompagnemang.
Härefter framträdde erkebiskopen och höll en lång bön.
»Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som därpå bygga», sade erkebiskopen.
